Florida Santa, Baby!

Jessika vaknar nöjd på Lucias arm på julafton. Alla paketen blev klara sent i natt, Tomtens dräkt är tvättad och struken och släden står och väntar på sin tur att göra entré och  talet de knåpat ihop dagen innan skulle med all säkerhet få Tomtemor att falla pladask igen, om nu Tomten verkligen menade det han sa när han säger det. Så äntligen, för första gången på länge är Jessika lugn och kan ta en sovmorgon när det knackar på dörren. Genast infinner sig den där gnagande känslan av att något är fel och i ett huj har hon dragit på sig kläderna och sprungit och öppnat dörren. Det är Gammelnisse som står där utanför och ser bedrövad ut.

<!--[if !supportLists]-->-          <!--[endif]-->Det blir ingen jul. Förlåt! Vi har verkligen försökt allt men inget funkar. De vill bara inte, säger han sorgset.

<!--[if !supportLists]-->-          <!--[endif]-->Vill inte? Vadå vill inte?

<!--[if !supportLists]-->-          <!--[endif]-->De vill inte. De har totalt tappat livsgnistan, jag är så ledsen!

Jessika slänger igen dörren och småspringer med Gammelnisse i hasorna till rengården. Alla renar står ute på gården med hängande huvuden och slokande öron och ser ut att falla ihop under tyngden av bjällror och seldon. Jessika går fram till Rudolf och drar tag i hans öron och ser in i ögonen på honom.

<!--[if !supportLists]-->-          <!--[endif]-->Rudolf, lyssna på mig! Du måste göra det här, för min skull! Du vet att du klarar det! Kom igen!

Hon släpper Rudolfs öron och backar några steg och Rudolf gör ett halvhjärtat försök att lyfta men hinner knappt får bakbenen från marken innan han dråsar ner igen. Han ser uppgivet på henne. Nej, de vill inte. Vad ska hon nu ta sig till? Utan renar, ingen julklappsutdelning! Då är allt annat jobb helt i onödan! Här krävs hjälp, renarna måste få se att det finns glädje kvar i livet, en mening med att leva. Jessika ger sig av in mot byn för att samla nissarna, kunde de finna glädje kan renarna! Med tanke på allt som hänt höjer hon knappt på ögonbrynen när hon finner Skrållan i Roffes säng men blir ändå glad för att även de verkat finna lite lycka. Hon hämtar snabbt upp sin egen älskling på väg till Tomtens villa och ger upp ett tjut av glädje när Tomten och Tomtemor kommer ut med armarna om varandra. Hon förklarar läget och sedan rör sig hela byn snabbt bort mot rengården, här krävs lite hederlig gammal julmagi för att rädda renarna! Alla ställer sig i en ring runt renarna och fattar så tag i varandras händer, Jessika i Lucias och Tomtens, med Tomtemor på sin andra sida som i sin tur fattar tag i Skrållans ena hand, och så tänker de alla samtidigt på det som gör dem mest lyckliga i hela världen. Allt från chokladmuffins till djuphavsdykning och rosa tyllkjolar eller Guinness på en mörk krog i någon avkrok av världen flödar genom luften. Sakta sakta börjar det skimra om renarna, starkare och starkare blir ljuset tills den enda människan i ringen blir tvungen att blunda för att inte bli bländad och så hörs ett swosch! så har renarna lämnar marken och leker tafatt och slår kullerbyttor i luften. Nissarna hurrar och hoppar och klappar händerna av glädje och Jessika vänder sig mot Tomten med ett glatt leende. Hon känner sig generös idag och sträcker honom handen.

<!--[if !supportLists]-->-          <!--[endif]-->Vad sägs om allt glömt och förlåtet? säger hon till honom.

<!--[if !supportLists]-->-          <!--[endif]-->Självklart, stumpan, självklart! svarar han med ett retfullt leende. Nej förlåt, stumpen menar jag ju såklart. Eller blir det bara stump, om det ska bli könsneutralt?

Jessika bara suckar och skakar på huvudet åt honom. Så tar hon tag i Lucias hand och drar iväg med henne för att kontrollera att packningen av klapparna går som det ska, så kanske de kan smyghångla lite inne på lagret medan de väntar på att allt för Tomtens avfärd ska bli färdigt.

(Författaren ursäktar för det sliskigt romantiska Hollywood slutet, men hör ni, det är ju faktiskt jul =))

Tidigt på julaftons morgon hörs ett tippande i köket hos Tomten. Någon svär när någon tappar något på sin fot, och grymtar lite när någon inte hittar tändstickorna i mörkret men så småningom har ljusen tänts och vi får se Tomten stå och göra frukost. Balanserande en bricka tar han sig till gästrummet där Tomtemor huserar och bjuder henne frukost på sängen. När han hällt upp kaffe och puffat till hennes kuddar ställer han sig vid fotändan och harklar sigs om för att hålla ett tal.

-          Jag lovar och svär, som min äkta maka ska jag älska och vörda dig, jag ska lyssna på dig och ta till mig av vad än du säger, begrunda varje litet enda ord och vink som du ger mig. jag ska sluta förvänta mig att du jämt och ständigt ska passa upp på mig, jag ska hjälpa dig med mat, disk, städning och andra hushållsgöromål, både när du ber om det men även utan att du ber om det. Allt mitt är ditt och allt ditt är därför också mitt, både det roliga och det mindre roliga, och det är därför inte mer än rätt att vi ska dela lika på allt. Så om du bara kan se i ditt hjärta att ge mig en chans till så lovar jag, LOVAR, att du inte kommer bli besviken på mig en gång till!

Det blir tyst, så tillägger han:

-          Och jag ska sluta dricka så mycket öl.

Tomtemor bara ler åt honom och klappar bredvid sig på sängen.

-          Din dumma gamla gubbe! Kom hit och sätt dig istället. Du är förlåten.

Glad som en liten hund hoppar han upp i sängen och myser ner sig bredvid Tomtemor.

Men Skrållan då? kanske ni tänker. Även blonda pinupptjejer behöver ett lyckligt slut och någon som tycker om en, och även dessa har ju ett värde i sig. Misströsta icke för vem finner henne i upplösningstillstånd om inte vice chefsnisse Roffe, som dragits till kalabaliken i Tomtevillan som en fluga till socker. Först står han och ser lite tafatt på henne, gråtande kvinnor har alltid fått honom att känna sig obekväm och totalt otillräcklig. Så när han känner sig för dum för att fortsätta stå, men ändå inte kan ignorera henne och låtsas som ingenting och gå därifrån eftersom hon redan sett honom så sätter han sig bredvid henne och klappar lite tafatt på hennes huvud. Inviten gör att Skrållan smyger sig närmare och tätt intill och snyftar mot hans bröst. Han lägger lite förläget armen runt och vips har hon krupit upp i hans knä och håller om honom som om världen höll på att gå under. Så sitter de en stund till hennes snyftningar avtar och hon tittar upp i hans ansikte med stora rådjursögon och blinkar lite oskuldsfullt.

-          Tycker du också att jag är ful? frågar hon.

-          Fuful? Du? Nej, inte alls, säger Roffe rodnande. Du är ju, du är, hur fin som helst!

-          Tycker du verkligen det? kuttrar hon förtjust.

-          Ja, säger Roffe lite mer säkert. Du är det finaste som finns! Tomten måste vara tokig som väljer gumman framför dig! säger han och nickar för att understryka sitt uttalande. 

Skrållan ger upp ett tjut av glädje och kramar honom om möjligt ännu hårdare samtidigt som hon trycker läpparna mot honom.

Tomten lämnar också huset och traskar omkring på måfå tills han finner sig själv stå utanför Jessikas hus. Han knackar på, väntar en stund och är precis på väg att gå när dörren öppnas av Lucia i bara morgonrock. Han höjer frågande på ögonbrynet men orkar inte ge sig in i någon dryg diskussion om lebbar och frågar bara om Jessika är hemma.

-          Jo, hon är i duschen, men hon är nog klar strax ska du se, svarar Lucia. Vill du komma in och vänta?

Tomten slår sig ner i köket och bläddrar lite förstrött i senaste numret av Bang, det här kanske inte var en så bra idé ändå? Innan han hinner ändra sig har Jessika dock kommit ut i köket.

-          Jaha? Så vad gör du här då? snäser hon. Trodde inte jag skulle få se dig mer förrän på julafton.

-          Nej, tror mig jag hade hoppats på att få slippa se dig innan dess med! snäser Tomten tillbaka. Men jag har ett problem, och jag tror du är den enda som kan hjälpa mig med det.

Jessika ser förvånat på honom. Har Tomten frivilligt bett henne om hjälp?

-          Ok, säger hon och slår sig ner mittemot Tomten, shoot!

-          Hon har kommit tillbaka nu.

-          Hon?

-          Gumman.

-          Är Tomtemor tillbaka?

-          Ja, det var ju det jag sa eller hur?!

-          Ja men det är väl hur bra som helst! Eller?

-          Jo, klart det är! Men hon vill ju inte veta av mig, säger Tomten sorgset.

-          Vadårå?

-          Vi började gräla.

-          Om vad?

-          Men det vet du, det gamla vanliga.

-          Ja, med tanke på din inställning ”det gamla vanliga” så är det väl inte så konstigt om hon drog igen?

-          Vadå?! säger Tomten ilsket. Måste du köra med ditt feministiska dravvel hela jävla tiden?

-          Det gör jag ju inte!

-          Det gör du väl visst!

-          Ja men det kanske beror på att vissa tjockskalliga personer aldrig lyssnar!

-          Som att du ens gett någon en chans att ta till sig det du säger, man hinner ju fan knappt försöka innan du är där och hackar på en och kallar en hopplös!

-          Så du tycker att din fina livsstil bestående av öl och att bli uppassad är att ta till sig av vad jag sagt?

-          Nej, det kanske det inte är, men jag har väl mina skäl!

-          Som vadå?

-          Jag har faktiskt varit, ÄR, deprimerad!

-          Ja det är ju alltid lätt att skylla på. så gör nåt åt saken då!

-          Det är ju det jag gör, Jesus, jag är ju här och pratar med dig för att du måste hjälpa mig få tillbaka Tomtemor!

Jessika blir tyst. Klart, om allt löser sig mellan Tomten och Tomtemor kanske allt kan bli som vanligt igen, och om allt blir som vanligt igen kanske de kan övertala Tomten att flytta tillbaka till Nordpolen igen för den här hettan är olidlig! Och människosläktet är så fruktansvärt egoistiska och individualistiska så tomtefolket skulle nog må bäst av att bo så långt bort från dem som möjligt igen. Hon kallar in Lucia så sitter de tillsammans i köket och smider planer för hur de ska få Tomtemor att ta tillbaka Tomten.

Under tiden står Tomten och Tomtemor kvar i köket och ser lite blygt på varandra. Vem ska börja tala? Så mycket finns det att säga, så mycket bra och så många hårda ord. Det blir Tomten som tar till ord först.

-          Jag förlåter dig, säger han. Jag förlåter dig och du är välkommen tillbaka som att inget har hänt!

-          Förlåter mig? säger Tomtemor irriterat. Jag har inte bett om din förlåtelse, och om det är någon som borde be om förlåtelse så är det väl ändå du? Jag menar, det var ju inte som att jag bara fick för mig att nej nu vill jag ha lite semester så jag drar iväg några år, det fanns ju faktiskt en orsak till det. Har du glömt det? eller struntar du bara i det och tror att bara för att jag är tillbaka så har jag glömt det?

-          Nenej, det har jag inte, säger Tomten förskräckt. Jag bara, bara liksom…

Rösten dog ut och ingen av dem sa något på ett par minuter.

-          Du bara vadå? Tänkte dig inte för? Det är det som är problemet med ditt släkte, ni tänker inte för, nånsin! Ni tänker inte, ni funderar inte över konsekvenserna, ni bara göra, och bryr er inte om någon eller något annat än er själva och er jävla bekvämlighet! Jessika hade fan i mig rätt, ni är obotliga!

Tomtemor stegar ilsket ut ur huset och kvar står en handfallen Tomte, det här hade han inte räknat med.

Ett stort leende sprider sig över Tomtens ansikte, fantastiskt! Han visste väl att hon skulle få nog av den mänskliga världen och komma tillbaka hit, där hon hör hemma. Skrållan ser förtvivlad ut över att Tomten inte reagerar som hon tänkt, för nog tyckte han väl ändå om henne bättre än det där fläskberget?

-          Men gör nåt då! säger Skrållan ilsket. Eller tänker du låta henne komma och bara ta över här? Glöm inte att det var hon som drog, ju, hon som inte brydde sig ett skit om dig!

-          Äh, tyst med dig, kvinna! fräser Tomten.

Tomtemor höjer på ögonbrynen och ser lite förvånad ut. Jahaja, tänker hon, här har det gått totalt utför ser jag. Inte nog med att han jämt förväntar sig att bli uppassad så har han börjat med såna fasoner mot uppassarna också. Män alltså! Men hon vet ju att innerst inne så finns den där snälla och magiska figuren som bara blev lite för bekväm i sin roll och gjorde några misstag när han började ta Tomtemor för givet. Nog är det bara den mänskliga världen med sin låga moral och konsumtionshest för att köpa lyckan som förvrängt sinnet på honom?

-          Hör du, så där säger man väl ändå inte? säger hon i mild ton till Tomten. Tänk på att den här kvinnan har gett dig mat och skött om dig i några år, du borde vara lite mer tacksam tycker jag.

-          Just det! fyller Skrållan i, och nu tänker jag fortsätta med det! Så om du ursäktar, kan du flytta dig från spisen? JAG ska laga lite frukost åt Tomten.

Tomtemor ser roat på henne men flyttar sig snällt och låter henne ta plats. Skrållan drar genast fram Bobs färdiga risgrynsgröt att värma och vörtlimpa att göra några skinkmackor med, krögare Bengtsson hade nämligen kommit fram till att enda sättet för henne att lyckas med maten var att köpa färdigt så hon bara kunde servera det, jag menar, hur skullehon kunna misslyckas med det? Nöjd står Skrållan och rör i gröten, brer mackor och kastar triumferande blickar på både Tomten och Tomtemor. Så upptagen med triumfen är hon att kniven att skära skinkan slinter, hugger av hennes vänstra pekfingertopp, så blodet sprutar över mackorna och fingertoppen far iväg och hamnar i gröten.

-          NEEEEEJ! skriker Skrållan, inte i gröten! Fan jävla helvetes skit kunde du inte ha hamnat nån annanstans än i den jävla gröten?!?

Precis då kommer krögare Bengtsson in, som även är byns kvacksalvare, börjar asgarva av scenen som möter honom.

-          Haha, HAHA! Helt otroligt, HELT otroligt! Det ska fan till dig för att inte ens klara av att värma gröt utan missöden! Hahahahaha! frustar han fram. Haha!

-          Haha, skitkul, jävla stofilgubbe! Kan du inte sluta vara så jävla skadeglad och göra något åt mitt finger istället?

Krögare Bengtsson försöker samla sig och bli allvarlig, vilket misslyckas fatalt när han får syn på fingertoppen som guppar upp och ner i gröten. Till slut slipper det bara fram några fniss och han får syn på Tomtemor.

-          Ja, tack! Du här, va bra! Då kanske vi slipper få matförgitning på julafton i alla fall, säger han glatt. Kom nu, lilltjejen så ska vi plåstra om fingret på dig. Du ska se att det löser sig med gröten.

 Medan han plåstrar om Skrållan ute på altanen försöker han prata allvar med henne, för se, mot Tomtemor har inte ens Jamie Oliver någon chans vad gäller matlagning, och ingen kan slå den kärlek som finns mellan de två figurerna heller, så det är ingen idé att ens ge sig in i det tävlingen. Så lämnar han Skrållan med ombundet finger att i ensamhet och förtvivlan begrunda sitt öde nu när Tomtemor kommit tillbaka.

Nissarna arbetar på bra, Jessika är riktigt nöjd. De flesta ser till och med ut att trivas med att utföra arbete med händerna igen och en välbekant fridfull lugn stämning har smugit sig in i byn igen. Produktionen av små, enkla klappar, som blev den nödlösning de var tvungna att ta till för att alla snälla barn skulle få presenter, låg enligt tidsschemat och skulle slutföras i tid om inget mer inträffade. Det största problemet var de olyckliga renarna som inte kom ihåg hur de brukade göra för att flyga, men med intensiv terapi av nisse Phil hade de flesta av dem lyckats sväva över marken någon minut innan de tunga depressiva tankarna tog över dem och de föll pladask ner igen. Släden, den riktiga och inte Jojjes automatiserade, har tvättats och bjällrorna putsats och Jessika håller som bäst på att inspektera styrmotoriken när hon blir klappad på axeln av någon. Hon vänder sig irriterat om för att skälla på vem det nu än är som stör henne utan hennes tillåtelse men ilskan förbyts snabbt till rodnad.

-          Hej, säger hon nervöst.

-          Hej, säger Lucia.

Pinsam tystnad.

-          Du lyckades undvika mig ganska bra i lördags, säger Lucia.

-          Jag hade annat för mig. Om du inte märkt det så höll julen på att sluta i total katastrof i det här inkompetenta familjeföretaget! snäser Jessika.

-          Men ett hej hade du väl hunnit med ändå?

Jessika svarar inte.

-          Jag har saknat dig.

Jessika säger fortfarande inte något utan tittar genom fönstret som om hon fått syn på något väldigt intressant. Lucia tar sats igen

-          Hör du, jag förstår att du blev ledsen, men det var ju som jag sa, det var innan dig. Jag är världens mest trogna människa! Det tillhör liksom min grej, men jag tycker du är lite fördomsfull om du inte tycker att jag har precis samma rätt till att leka som alla andra har, bara för att jag är en helgonbild. Du gör det ju. Alla nissar gör det. Och de förbannade människorna är mästare på det, tro mig jag vet. Och jag vet vad det är att bli sårad, jag var sååå käääär i Michelangelo men för honom var jag bara ännu en i raden av erövringar, det höll på att ta knäcken på mig. Men vad jag ville komma fram till är i alla fall att jag därför aldrig skulle göra samma sak, det förstår du väl? Och absolut inte mot den person jag älskar mest i hela världen…

Jessika rycker till.

-          Vad sa du? lyckas hon få fram.

Lucia går några steg framåt och lägger handen på Jessikas axel.

-          Jag älskar dig.

Jessika vänder sig om med tårar i ögonen och ett lyckligt leende.

-          Gör du? Verkligen?

Lucia svarar genom att kyssa henne passionerat.

Skrållan vaknar med en läskig känsla i magen. Det doftar gott från köket. Vad nu? krögare Bengtsson vägrar ju att göra något själv, han bara visar Skrållan hur man ska göra allt för annars blir det tydligen inte rätt touch på maten om han skulle göra det. Så har han kanske frångått principerna för julbordet eller vad är det frågan om? Skrållan gillar det hur som inte. Hon pussar Tomten på kinden och drar på sig sin silkesrock och trippar ut i köket i sina fluffiga Guccitofflor. Synen som möter henne får henne att tappa hakan och chockerat stå som ett fån i flera minuter innan hon besinnar sig. En tjock vithårig gammal tant med världens största pattar står och kokar risgrynsgröt, i hennes kök! Och som inte det vore nog har hon tagit på sig Skrållans one size tomtedräkt! Skrållan ruskar på huvudet och får äntligen mål i mun.

-          Vem är du? Och vad tror du att du gör i mitt kök! tjuter hon.

 Tanten ser småleende på henne.

-          Ditt kök? Lilla vän, jag var med och byggde det här köket, jag har samlat in alla kryddor du kan hitta här och jag har lagat hundratals julmåltider här. Jag fanns i det här köket långt innan du ens var påtänkt.

 Skrållan ser förskräckt ut. Tomtemor? Den riktiga? Aldrig förr i sitt liv hade hon känt sig så obetydlig, här stod hon, livslevande, den person som Skrållan hela sitt liv försökt efterlikna. Den svindlande känslan som infinner sig hos en person som ställs inför kanske det största i sitt liv, att möta den person de mest av allt ser upp till förbytts snart i panik när Skrållan inser att Tomtemor försöker ta hennes plats. I ett huj far hon in i sovrummet och väcker Tomten genom att hoppa på honom.

-          Fort, fort, kom! Du måste köra ut´na! Det är mitt hus nu, mitt! Kör ut den fula gamla haggan! skriker hon till den yrvakna Tomten och drar ut honom i köket.

 Tomten, som inte fattar någonting och börjar allvarligt fundera på att kasta ut den hispiga tjejen får gnugga sig i ögonen ett antal gånger innan han inser att synens om möter honom i köket är på riktigt.

- Honey, I´m home! säger Tomtemor i ett illvilligt tonfall.

Finanskrisen som vi alla har hört allt om tills vi bara vill kasta saker på tvn för att få den att hålla käften och sluta upprepa sig och sprida pessimism runt om sig i världen har även drabbat Tomtemors multinationella företag Not So Desperate Housewives AB, som hon startade för att kunna försörja sig efter att ha lämnat sitt liv i trygghet och ekonomiskt oberoende hos Tomten. När krisen spred sig från efterfrågan på fastigheter till efterfrågan på varor och tjänster sjönk även husfruars efterfrågan på produkter som skulle göra livet lättare för de stackars slavande hemmafruarna som Nannyrobot, Tar-bort-verkligen-alla-fläckar-supermedlet, Handbook for lonely hours – om att förverkliga sig själv och Cleaning Lady robot – för dig som tröttnat på din mans sexuella aptit – finns även i Cleaning Man för ensamma hemmafruar, vilket gjorde att Tomtemor för tillfället befinner sig i konkursläge. Tomtemor är också trött på att vara ensam och saknar sin Tomte lite grann, och sitt kök med alla välbekanta dofter som hon inte kunnat frammana i nya kök hur mycket hon än försökt, så hon bestämmer sig sonika för att lämna den mänskliga världen och resa hem igen.

Medan alla nissar låg i sin bakisångest och önskade att de kunde få dö här och nu har Jessika, som såklart inte dricker sprit, varit uppe och kokat bakisdricka till hela befolkningen. Receptet är utformat för normal till måttlig bakfylla och hon insåg därför att hon skulle vara tvungen att vänta en dag till innan de kunde sätta igång med att rädda julen. Men innan solen gått upp dagen efter bakisdagen ringer hon på gongongen som står mitt i byn och slår och slår tills alla sura nissar och renar och Tomten står på torget. Med barsk stämma delar hon in nissarna i sina gamla arbetslag, delar ut drickan och ser diktatoriskt till att alla dricker upp för att sedan skicka iväg dem till sina arbeten. Från fabriken hörs då äntligen det välbekanta ljudet av snickrande, målande och svetsande, genom byn sprider sig snart först en doft av rengöringsmedel och sedan de välbekanta juldofterna av saffransbullar, pepparkakor och knäck och pyntet byts ut mot nytt och fräscht, Jojje kör snömaskinen på max och snart ser allt ut som ett drömlikt vinterlandskap, fast i 40 graders hetta. Från Tomtens bungalow hörs ilskna rytanden och en kvinnas förtvivlade gråt när krögare Bengtsson hopplöst försöker få Skrållan att fixa julmaten och Jessika som egentligen har pappersarbete upp över öronen sitter bara och tittar drömskt ut genom fönstret bort mot Lucia och tärnornas hus där de som bäst övar sig inför framträdandet i Tomtekyrkan på julaftonskvällen.

Så verkar det då äntligen som att julen är på rätt köl igen, eller?

Egentligen skulle det inte bli något avsnitt idag eftersom alla ligger och är tokbakis från gårdagens partyparty men jag tänkte passa på att berätta historien om Lucia och Jessika.

Jessika var ju som sagt en sväng i Italien och är ju som sagt jordens första och enda tomtelinaflata vilket hon nog först insåg när hon träffade Lucia. Visst hade hon sett henne förut, under alla de år Lucia firades hemma i byn men hon hade aldrig varit på tu man hand med henne. Hade det inte varit så att tomteseden bjuder att man måste hälsa på den som tillhör släktet om man befinner sig i samma stad som någon i släktet är bosatt i, skulle hon nog heller aldrig ha haft Lucia på tu man hand. Men det var kärlek vid första ögonkastet. Lucia var så god och vacker och inbjudande och fräck och rolig och helt enkelt bedårande att Jessika föll pladask och ägnade många veckor åt att rannsaka sitt inre, för vad betydde det här? hon kunde väl inte bli kär i en tjej heller? Det bröt ju mot alla regler uppsatta i tomtesamhället! Så efter att hon ångestfyllt insett att hon är onormal och till sin lycka (och förskräckelse) insett att Lucia hyser samma känslor för henne inledde de en passionerad kärleksaffär. Jessika levde i den rosa, fluffiga bubblan ett par månader tills hon upptäcker alla konstiga blickar Lucia får när de är ute bland folk, och alla människor, både killar och tjejer, som hon verkar känna och en svart misstanke kryper sig på hos Jessika. Misstänksamheten och svartsjukan växte sig starkare och starkare tills hon ställde Lucia mot väggen, och sanningen som hon fick höra, att Lucia innan Jessika haft en stor sexuellt aptit, var för svår att bära, flydde Jessika i bittra tårar till det kalla Norden för att glömma sin själs älskade.

Nu tänker ni, men vadå? Det hade hon väl fattat själv att Lucia skulle komma dit på Lucia?

Ett sårat hjärta förtränger det det behöver förtränga.

Medan Jessika grubblar vidare på hur bakisrecept ska få inte bara  utan även odrägliga alkisnissar att nyktra till lägrar sig natten över tomtebyn och övergår till något Jessika inte har räknat med, varken vad gäller vem som ska komma till byn eller att det faktiskt är nissarnas största suparfest som är i antågande.

Jessika kommer fram till rengården efter ett par minuter, hon har fått upp ångan nu efter allt skrikande och springande. Eller så är det enda sättet att bli av med den otroliga frustration som rusar genom hennes kropp, ingenting, absolut ingenting kan man lämna till någon annan att göra! När hon närmar sig renstallet hör hon till sin fasa samma skrål och sång som från bykrogen några minuter tidigare. Inte kan väl gammelnisse föra sånt oväsen för sig själv heller? Nej det är bestämt fler än han där inne. Jessika smyger fram till fönstret för att se vilka det är och håller på att svimma av förskräckelse när hon ser Rudolph dansa tango i matbingen och Sixten öva prickskytte med seldonen. Hon blir helt ställd och förlorar talförmågan för en stund, hur har det här gått till? nog för att tomtenissarnas moral alltid varit lite si och så, med tanke på att de är avlägsna släktingar till de irländska lömska pysslingarna är det inte så konstigt, men renarna som kommer från ett robust och stabilt släkte? Vilket skam, vilken vanära! Hon börjar nästan gråta av förskräckelse och sorg. Nej, vet ni vad, så här får det inte gå till! jessika rycker upp sig och går och hämtar vattenslangen, sätter på den på max och går in i stallet, siktar och låter en hård kalldusch träffa dem en efter en. Festen får ett abrupt slut.

-          Vem är ansvarig här? frågar hon argt.

Renarna bara tittar skyldigt på varandra.

-          Vem?

Rudolph pekar med hoven  mot en höstack där en tomteluva sticker upp. Gammelnisse har för längesen slocknat och ligger nu och snarkar så sött. Jessika riktar strålen även mot honom och han far upp som ett kanonskott.

-          Helvetes jäklar, nu har helvetet brutit ut här uppe!

Han får syn på Jessika och börjar flina.

-          Nämen se där, du är tebax! Hehe, då kanske de kan bli litte ordning på torpet igen da! säger han förtjust och kliar sig i skägget.

-          Ja, det skulle ju vara något lättare om inte färdmedlena var dyngraka!

-          Hrm, ja, jo, de e ju sant ja, säger gammelnisse förläget. men ja har bot på det me va! Gammelfarfars hemliga recept, för ser du på den tiden då han va renansvarig då var det inte mye pli på gubbarna nere i byn ser du, så de va enda sättet o få dom o göra nå vettigt på dagarna!

Jessika ser klentroget på honom, hemligt bakisrecept? Kunde det kanske vara svaret på hennes böner?

Det är faktiskt lite elakt av Jessika och krögare Bengtsson att hacka ner på blondinen utan att känna till vem hon är. Utsidan är inte alltid allt, och även en storbystad blondin har känslor och intressen, i detta fall förutom att åma sig i bikini i solen och läsa Cosmopolitan. Men hur skulle de kunna veta att just våran blondin har arbetat sig mot det här målet hela sitt liv?

Det tog sin början när Skrållan var 4 år och verkligen, verkligen önskade sig en ballerina Barbie i julklapp. Hon lovade och svor att hon alltid, alltid skulle tro på Tomten och ingen annan om hon bara fick Barbien! Och snäll och docksöt som hon var så låg det en ballerina Barbie under julgranen på julaftonsmorgonen. Det var då hon bestämde sig för att hon skulle bli Tomtemor när hon blev stor. Det fanns ju bara en person i hela världen som alltid kunde ge henne vad hon ville ha, och det var Tomten! Så att så fort hon blev stor nog att ta hand om sig själv, det vill säga den tidiga struliga tonåren, rymde Skrållan hemifrån i jakt på sin drömman. Det var dock två saker hon inte haft i åtanke, det ena var att lokalisera Tomtebyn och det andra var att Tomten faktiskt redan var gift, alltid hade varit det och i alla fall trodde han då att han alltid skulle vara det. Så efter 6 års tröstlösa sökande hade Skrållan så när på gett upp när hon i Miami snubblade över en pårökt rastanisse på stranden. Hon hjälpte honom hem och som tack för hjälpen fick hon träffa Tomten, som precis haft ett smärtsamt uppbrytande med Paris Hilton och gärna ville ha en ny kvinnokropp att värma sig med. Så vips hade Skrållan intagit det hett eftertraktade platsen i Tomtens säng. Då uppstod nästa problem. Skrållan visste varken hur man lagade mat eller bakade pepparkakor. Hon försökte efter alla konstens regler men ändå brändes pepparkakorna, glöggen förångades, köttbullarna föll  i småbitar och Janson:en smakade surströmming. Tomten hade för längesedan slutat hålla god min vid hennes patetiska matlagningsförsök och börjat äta hämtmat från The Nisseria Pizzeria varje dag istället. Så nog behöver Skrållan all hjälp hon kan få om hon ska styra upp julens förtäring.

Jessika vänder sig mot krögare Bengtsson igen.

-          Jag antar att du förstår att du nu får ta över din gamla uppgift, nämligen att hjälpa husfrun att fixa färdigt allt innan jul? Klarar du det ska jag förlåta din dumhet att förse nissarna med obegränsad mängd alkohol.

-          Jaha… Du menar alltså den där blondinen? Tomtemors ersättare?

-          Hon är ingen jävla ersättare! fräser Jessika till. ingen kan ersätta Tomtemor fattar du väl?! Men ja, hon är väl det bästa vi har just nu.

-          Ah men, alltså, hon kan ju knappt hålla i en grötslev utan att gröten bränns vid och börjar brinna! Ett helt jäkla hopplöst fall alltså.

-          Ditt problem, inte mitt. Lär henne, så himla svårt kan det väl ändå inte vara att steka lite köttbullar? Och se till att skräddarn fixar ordentliga kläder åt henne, jag vill inte ha ett par stora sillisar i fejjan vid julbordet. Så, försvinn iväg nu! Jag ska ta och kolla in vilken form renarna är i.

Jessika har redan börjat gå som hon pratar och ser därför inte krögare Bengtssons förfärade min, vilket kanske är tur med tanke på hur många chocker hon redan fått idag.

Jessika tappar all kraft och mod. I vilken ände ska man börja? Vad är klockan? Och hur länge har den lokala puben haft öppet? Hur pass långt in i dimman har arbetskraften tagit sig? Jessika lämnar Roffe, Tomten och Jojje att ta hand om förödelsen och småspringer tillbaka mot byn. Steg ett är att få bort alkoholen, det måste gå. Hon slänger upp dörren till puben och allt prat och skratt tystnar när uppmärksamheten dras mot henne. De få som ännu inte fått i sig alltför många glöggar har anständigheten att bli något förlägna över sitt beteende. Jessikas rykte som hårdför arbetsledare sitter nere i lilltårna på de flesta i tomtebyn. Trots att entrén inte riktigt blir som hon tänkt sig, lagom flåsig och röd i ansiktet som hon är efter språngmarschen, morskar hon snabbt upp sig och tittar med avsmak ut över folkhavet.

-          Så, det är det här det har blivit av er? Drumliga suputer som slösar bort livets gåva med att vara otillräkneliga större delen av det? Mycket har jag sett, men jag trodde ändå att nisseanden i er var starkare än så! Ni beter er ju inte bättre än männisikor! Människor! Är det vad ni strävar efter? Vad ni vill bli? FY SKÄMS PÅ ER!

De som inte redan vaknat till av Jessikas närvaro spritter yrvaket till och försöker få överblick av situationen. Samtidigt slänger sig Jessika över bardisken och drar ur slangen ur glöggkaggen och häller ut alltsammans i avloppet och vänder sig mot krögare Bengtsson.

-          Jag vill att du gör dig av med allt alkoholhaltigt som finns inom en mils avstånd. Träffar jag på någon, eller hör ryktas om att någon smugglar in alkoholhaltiga drycker i byn åker den ut fortare än du kan säga tomteknäck! Förstått?

Krögare Bengtsson bara nickar skrämt mot henne. Jessika vänder sig mot folkhavet igen.

-          Jag vill att alla är tillnyktrade och renbadade och uppställda på torget inom en timma, förstått?!

Nissarna börjar grumsande att skruva på sig och någon ser ut att vara på väg att mopsa upp sig, men Jessika hinner före.

-          En timme, är ni inte färdiga då tänker jag inte stå för konsekvenserna. Ge er iväg NU!!!

Jessika rytande kan sätta fart på även den mest hårdnackade nisse och alla far upp och ger sig i ett jehu ut genom dörren. Fart på nissarna kunde hon i alla fall få.

Vi lämnar våra vänner ett tag och låter dem lugna ner sig en stund och flyttar fokus till nissen som ramlade ut från byns kroghåla. Det är gammelnisse som redan fått tillräckligt av dagens dos romglögg och vinglar hemåt gården. Gammelnisse bor lite utanför byn han med, på gården där renarna finns. När renarna fortfarande fyllde en uppgift runt julen var han den som såg till att de tränade varje dag, fick i sig tillräckligt med fibrer och vitamin F (som i flygvitamin) och såg till att de var rena och snygga helt enkelt. Han är nog den som tagit Tomtens nya livsstil hårdast, eftersom han såg uppgiften att hålla de flygande renarna i trim som den mest livsnödvändiga, för hur skulle klapparna kunna bli utdelade om inte renarna kunde flyga? Den automatiserade släden som Jojje byggde var först ut på Tomtens effektiviseringslista, vilket gjorde att gammelnisse varit först ut i arbetslösheten. Inte blev det bättre av att renarna blev deprimerade när deras enda livsuppgift togs ifrån dem, och började stjäla all starksprit gammelnisse hade hemma. I början skällde han och gormade på dem, men gav med sig när han insåg hur hopplöst det var att försöka rädda renarna från alkoholismen så att han själv trillade dit. Gammelnisse började istället smuggla sprit både till sig själv och renarna. Idag, dagen till ära, har han fått med sig lite chokladglögg hem till dem och går direkt till stallet för att dela med sig av sin skatt.

-          Nu ni, gamla krakar! Nu ska det bli kalas här!

Åtta renhuvuden lyfts med möda upp från hösängen och med stånk och stön kommer de alla åtta på fötter och tar sig fram till mathon där gammelnisse står och fördelar glöggen rättvist emellan dem. Han klappar förstrött Blixen som står närmast.

-          Ja ni, mina kära gamla vänner, vem vet, imorgon kanske blir en bättre dag, säger han och förlorar blicken i fjärran.

Tystnaden blir total efter Jessikas utbrott. Roffe skruvar lite besvärat på sig medan Tomten mest ser ut som en tjurig treåring. En harkling hörs från dörren, ett välkommet avbrott att lägga uppmärksamheten på.

-          Jag har ett paket till Jojje, brådskande, säger den lilla postnissen som står i dörren.

Jojje går fram och skriver under paketet, han vet precis vad det är, delen som ska fixa maskinen. Nu ska han minsann visa Jessika att julen inte är förlorad. Den nya delen är av senaste teknik och kommer öka produktiviteten med 500%. Han vinkar åt de andra att följa med honom in i fabrikslokalen. Med vana händer mekar han fast delen i maskinen, oljar lite muttrar och torkarnöjt av sig händerna.

-          Så. Nu ska här bli klappar av! säger Jojje självsäkert och trycker på knappen.

Han verkar ha rätt, maskinen går igång utan problem och börjar spotta ut paket i alla möjliga färger och former. Så håller den på i ett par minuter innan den börjar harkla sig och brumma oroväckande. Paketen slutar komma ut och plåtet i maskinen börjar bukta utåt, det börjar ryka om maskinen och plåten börjar glöda. Jojjes nöjda ansiktsuttryck förbyts i panik när han inser att den kommer explodera.

-          SPRING!!! tjuter Jojje och alla sätter fart mot dörren.

De hinner precis ut innan det smäller och hela marken skakar. De vänder sig om och ser hur det ryker om hela byggnaden. Jessika återhämtar sig först.

-          Du Jojje, hur många paket hann du färdigt med innan den gick sönder första gången? frågar hon nervöst. 90, 80 procent i alla fall va?

-          Njae, kanske 5, 10 på sin höjd, säger Jojje skamset.

Författaren vill bara på förhand varna för att dagens avsnitt kan innehålla många ord som inte anses vara lämpliga för små öron.

Vi förflyttar oss till målet för våra vänners promenad, en hög grå tegelbyggnad uppe på en kulle utanför tomtebyn. Hade det inte varit för det tropiska klimatet vi befinner oss i hade byggnaden haft vissa likheter med Frankensteins slott, men med knallrosa träskrosor klättrande längs väggen och fågelkvitter förstörs den bilden ganska omgående. Personen boende i byggnaden vill dock tro att han är med i en skräckfilm och gör sitt bästa för att odla den bilden av sig själv genom att aldrig vara med i aktiviteter nere i byn och försöka göra sig hemlig och mystisk. Med håret på ända av all elektricitet som blixtrar fram och tillbaka i luften finner vi honom mellan benen på en gigantisk plåtrobot. Han mixtrar med skiftnyckeln och svär när roboten ger honom massa stötar. Han tar till det mest beprövade knepet för krånglande teknikprylar och slår hårt på tankelådan och självklart går den snällt och fint igång med ett brummande. Han reser stöddigt på sig, torkar av händerna och lägger av ett djävulsgarv samtidigt som han kastar bak huvudet (som sagt, believes he is the creator of Frankenstein). Skrattet ekar i den i övrigt tomma byggnaden och det är så våra vänner finner honom när de väl kommit fram. Roffe harklar sig lite försiktigt för att få personens uppmärksamhet, men han reagerar inte.

-          Jojje! mullrar Tomten fram, och Jojje spritter till och ser sig förskrämt om.

-          Jaha, hehej. Vad gör ni här? stammar han fram.

-          Jo, vår kära chefsnisse Jessika ville titta efter hur vi ligger till inför jul serru, säger Tomten.

-          Jessika? säger Jojje frågande och ser ut att tänka efter vem Tomten kan mena. Ja, Jessika! Precis i rätt tid! säger han och tänker shit, helvete, nu kommer jag få så jävla mycket skäll så det finns inte.

Samtidigt ser Jessika fascinerat på den stora plåtroboten, ok att Jojje alltid varit en helt galen uppfinnare men hans lek har ju liksom aldrig egentligen stört någon så. Men varför har han byggt en jätterobot? Det går ju lite emot tomtepolicyn om att ge människorna tillgång till den tekniken eftersom de aldrig skulle klara av att kontrollera den, för barn har faktiskt i alla tider önskat sig kompisrobotar att leka med.

-          Ah, du kanske undrar vad han är till? säger Jojje när han upptäcker Jessikas förvånade stirrande. Jo, det är en tomterobot, så Tomten slipper ge sig iväg på julafton. Så han kan vara hemma och fira jul framför teven som alla andra! Han borde bli klar till jul, ska bara målas och kläs och programmeras lite och så.

-          Jättebra jobbat! utropar Tomten. Ska bli så skönt med en välförtjänt semester! Jag antar att allt annat också är klappat och klart? Släden? Paketen?

-          Ja, släden är helt felfri, har fixat etanolmotor på den så den blir mycket billigare att driva nu. paketen däremot är inte riktigt färdiga, paketmaskinen har varit inne på service och så är det någon del som dom inte hade inne på verkstan så det skulle ta några dagar men det borde inte vara något problem så.

Jessika har ilsknat till och börjat koka inombords.

-          Men allvarligt! skriker hon, alla tre hoppar till och kolla förskräckt på henne. Semester, vadå semester? Sitter inte du på ditt feta lata arsel varje jävla dag och har semester? Du jobbar ju för fan en enda dag om året och det tycker du är jobbigt? Vad fan har hänt med dig? Har du tappat all livstro?

Jessika vänder sig mot Roffe och Jojje.

-          Och ni sen då, Roffe va fan jag lämnade ju över ansvaret till dig! Du är ju den enda på det här bygget som pallar med uppgiften och så låter du Jojje löpa amok och Tomten köra med dig som att du inte är värd ett enda jävla skit! Du kan bättre, du vet att du kan bättre! Och så du din lilla skit, morrar hon fram till Jojje, du vet lika väl som jag att det är belagt med dödstraff att bygga robotar som människorna skulle kunna få nys om. Att du byggt en gigantisk robot visar ju bara på hur otroligt mycket du försöker kompensera upp för din lilla (censur). Och hur fan tänkte du när du byggde en paketmaskin och gjorde alla nissar arbetslösa? Evig semester för alla? Vi är fan födda för att arbeta, utan det har vårt liv ingen som helst jävla mening. Du är ansvarig för att ha förstört the christmas spirit hos de som har till uppgift att hålla den uppe, hur fan tänkte du egentligen?

Jag log överseende mot Roffe, klart han var glad att jag är hemma igen, han måste ha haft ett helvete medan jag  var borta. Visserligen får han skylla sig själv lite, överambitiös och pretentiös som han är. Jag brukar säga åt honom att chilla lite men det verkar inte riktigt gå hem hos honom.

-          Så, tomtegubbe, säger jag, du har inte kommit långt ser jag.

-          Det är inte mitt jobb att sköta, grumsar han. Det är ditt.

-          Jag lämnade faktiskt över till någon som skulle sköta allt så länge, någon som du själv valt ut! Så om det inte funkat medan jag var iväg så är det väl knappast mitt fel, du är ju ändå bossen här.

-          Tycker ändå att det är ditt fel, jag lämnade ju liksom över det praktiska för att det skulle bli gjort. Din far skulle aldrig gett sig iväg hals över huvud så där och han skulle definitivt inte ha tyckt om att du gjorde det!

Att dra in farsgubben i snacket är inte ok, jag är så jävla trött på att höra allt gnäll om att jag borde vara någon annan än den jag är. Som att jag ens bad om att bli satt här?

-          Hörrödu din knubbis, du drar inte in honom i det här, fattar du? fräser jag fram.

-          Mememen men hörni, stammar Roffe fram, vi kanske ska ta och gå och kolla produktionen istället? Så får Jessika se att allt löper finfint här!

-          Jag vet faktiskt inte om jag har tid med det där tramset, basebollen börjar snart.

-          Men skärp dig, tomtegubbe! Det tar dig max tio minuter fram och tillbaka, lovar att du är tillbaka till din älskade baseboll, säger jag surt.

-          Bra! utropar Roffe och tar tag i min och tomtens arm. Då går vi!

Jag hann inte se så mycket av tomtebyn när jag skyndade mig upp till tomtens hus, vilket kanske var tur. Synens om slog mot mig nu var allt annan än vacker och uppmuntrande. Några tomtenissar hade gjort tafatta försöka till julpynt, men lampor här och var i slingorna var trasiga och granruskorna såg ut att ha haft sitt bäst före datum förra seklet. Gammalt konstgjord snö låg i gråsmutsiga drivor här och var och ingenstans hördes julmusik. Ingen lukt av nybakt saffransbröd eller julknäck låg i luften, bara en stank av gammal alkohol och svett. Vi kom fram till det lilla torget och där liksom över allt var det tomt på folk. Jag visste inte om jag skulle ta det som ett gott tecken eller ej, det kunde ju betyda att alla var vid fabriken och arbetade. Eller? En dörr öppnades och ljudet av en folksamling hördes. Ut genom dörren raglar gammelnisse, klart berusad.

-          Vad är det där för nåt ställe? frågar jag Roffe med onda aningar.

-          Åh, det är, ehm, puben?

-          Puben?

-          Puben.

-          Och vad gör tomtebefolkningen på puben så här dags?

-          Dricker.

-          Dricker?

-          Ja.

-          Borde dom inte typ vara på jobbet och tillverka julklappar?

Roffe ser lite förskrämt på mig. Vad nu då?

Jag vaknade efter min vanliga mardröm, jag var jagad av julklappsmaskinen som fått fnatt efter för många långa och hårda körningar. Räknade snabbt i huvudet att det är 20 dagar, 17 timmar och 47 minuter kvar till julafton och allt är kaos. Tomten vägrar pricka av vilka som ska få julklappar och inte, han vägrar att besikta släden, vägrar att försöka få bort renarna från vodkaflaskorna så det kan ha någon chans att lyfta på julafton, vägrar egentligen allt som har med julen att göra. När jag tog över ansvaret för att få det här företaget att fungera var jag stöddig och morsk, tänkte att jag minsann skulle visa dem alla, speciellt Jessika, vad jag gick för och göra så många förbättringar som det bara går. Men de har ingen respekt för mig. Jag är för liten, för tanig, för töntig, för onisseaktig. Den enda som någonsin lyssnade på mig var Jessika, men så stod jag alltid i hennes skugga också. Det är faktiskt inte särskilt smickrande för en nisse att jämt höra att jag borde ta efter henne lite, hon är faktiskt lina! Så i alla fall blev mitt övertagande totalt misslyckat och eftersom ingen lyssnade och lydde blev inget gjort och jag har fått göra allt själv för att julen ska bli av. Tomten har blivit mer och mer envis för varje år och litar fullkomligt på tekniken som lösning till minsta lilla problem. Jag har fått magsår, blivit ännu tanigare och har som sagt konstanta mardrömmar om teknikens undergång.

Så varför skulle idag bli annorlunda? Jag suckar och packar på mig listan och går över till tomten för att som vanligt börja dagen med ett övertalningsförsök. Jag tar med mig ett sexpack också, man vet aldrig det kan hjälpa. Ibland har Tomten faktiskt kommit så långt som till att sätta sig ner med listan i handen när jag tagit med mig hans älskade Heineken, men tyvärr hunnit somna innan något vettigt blev gjort. Ölen hjälpte dock inte idag så jag tog listan och gick in på kontoret på framsidan av tomtens hus för att försöka lista ut själv vem som skulle ha och inte ha paket i år. Jag fick lite lunch av Skrållan, brända köttbullar och ofärdig Jansson, men jag åt som vanligt med god min. Hon försökte ju så, stackarn. Mitt i eftermiddagsdåsigheten hör jag Tomten vråla efter mig. Far upp med hjärtat skenande iväg, vad har jag nu gjort? Går snabbt igenom vad jag skulle ha kunnat göra om förargat tomten så men kommer inte på något, ännu värre! Skyndar mig ut förberedd på en rejäl utskällning och får syn på tomten genom fönstret, han ser inte glad ut. Smyger ut och försöker se så ödmjuk ut som möjligt. Så får jag syn på vad som orsakat hans ilska, Jessika. Tyngden som nyss låg om hjärtat lättade och helt plötsligt ser jag ett ljus i mörkret, hon är tillbaka. Äntligen kan det bli lite ordning i verkstan igen!

Det hade börjat som en vanlig dag, en vanlig bra dag. Det kände jag på mig när jag vaknade. Solen sken som vanligt och jag hade en ung, väldoftande kvinnokropp bredvid mig i sängen. Som vanligt började jag dagen framför Oprah med en kanelmustsmoothie och väntade på att Skrållan skulle vakna till liv. Skrållan är min senaste tjej, hon sover extremt länge på dagarna och kan varken baka eller laga mat så jag lever på mina kanelmustsmoothies. Men det är sådant man får stå ut med om man vill ha en fräsching bredvid sig i livet. Roffe kom som vanligt över för att tjata om den där jävla listan. Han hade i alla fall haft godheten att ta med sig lite kall öl till mig, tur det eftersom jag drack upp de sista igår. Eftermiddagarna spenderas vanligtvis bredvid poolen med en kall öl och baseboll på radion. Idag var inget undantag men lagom hade jag tagit mig ut i solen så dök den sista personen jag ville se någonsin mer i mitt evighetslånga liv upp på farstubron. Eller gräsmattan. Vid poolkanten. Whatever. Jag önskar att hennes far, må han vila i frid, hade fått ett son istället för den här envisa åsnan. Hon ska alltid prove herself, det har hon gjort sen hon var litet tomtenisseyngel för att uppnå allas förväntningar. Kanske blev det än värre för att hon skulle ta över en roll som endast innehafts av tomtenissar förut, aldrig har någon tomtelina haft chefsposition. Varför skulle de? De lärdes ju att leva ett liv i köket, bakandes pepparkakor och uppfostra nya ynglingar. Hon var bara ett undantag, det var snudd på att chefssläkten dött ut men så kom hon som ett paket på posten. Fel kön dock. Så sprang hon runt där som tonåring och försökte få de andra tomtelinorna till uppror mot vad hon såg som den stora orättvisan med att vara tjej medan de andra tomtelinorna suckade över sina första kärlekar och drömde om den dag de skulle bilda hushåll och familj. Hon fick inte direkt något gensvar, inte från någon än min älskade hustru som tog henne under sina vingars beskydd då hennes mor ledsamt nog avled i barnsäng. Tomtemor lyssnade och tog in och diskuterade tingens och livets ordning med linan som borde varit nisse och blev uppfostrad till en. Tyvärr fick hon ju också upp ögonen på Tomtemor över den här orättvisan hon tjatade om och Tomtemor blev plötsligt trött på att vara husfru, trött på att passa upp på mig, trött på att baka och laga mat och trött på julen. Hon ville helt plötsligt förverkliga sig själv, se världen, resa och träffa människor. Så en dag kom hon in i vardagsrummet där jag satt och läste barnens listor med en packad väska och beslutsam min och tackade för sig. Jag har inte hört av henne sen dess men jag har hört rykten om att det går bra för henne där ute. Så jag har lite svårt för min chefsnisse Jessika, ja. Och nu är hon tillbaka.

Trodde du att jultomten spenderade hela året på Nordpolen i väntan på den enda dagen om året då han gör nytta? Att han satt hemma framför brasan och drack glögg och käka tomtemors pepparkakor samtidigt som han läste barnens önskelistor och bestämde vem som skulle få julklapp och vem som skulle få kol? (Vilket i verkligheten är så att elaka barn inte får någon present alls, vilket gör dem desillusionerade och bittra och gör att de kastas in i den grå vuxenvärlden med en gång). Trodde du vidare att alla tomtenissar tillverkade leksaker under slaviska förhållanden med minimilön och ingen semester för att de få snälla barn som finns i världen ska få presenter på julafton? Och att de flygande renarna ägnade större delen av året till att träna fortflygning och flygakrobatik och ordnade VM i renflygning för att vara fit for fight på julafton? Ja, alla kan ha fel ibland. Vill du veta sanningen? Jag kan berätta den.

På Floridas västkust, en bit från där alla panschisar bor, finns en relativt stor ”national” park som inte är öppen för allmänheten. Den omgärdas av ett elstängsel med taggtråd högst upp och i vaktkuren vid ingången sitter två ständigt höga tomtenissar med K-pistar som jagar bort ovälkomna besökare genom att imitera lejon, björnar och andra livsfarliga, människoätande djur. Vaktkuren ligger förstås vid en väg som leder in i djungeln, man får följa den en bra bit innan man kommer fram till bungalowbyn där tomtenissarna bor. Efter det är det en ganska lång bit till huset där jultomten bor, som vi ska ta och hälsa på först.

Förresten, det är inte så långt kvar till jul, för er som inte märkt det och det är ju rimligt att tro att han kanske skulle vara upptagen så här nära jul om han nu inte varit det under året. Men var är han då? Jag går runt den herrgårdsliknande villan till poolen och ser att det står någon där. Denna någon har Dr Martens, blå-gröna surfarshorts och ett vitt sunkigt linne på sig. Större delen av ansiktet döljs av ett par gigantiska pilotglasögon och en traktor keps är nedtryckt över det långa, rufsiga håret. Han tar en klunk öl ur Heinekenflaskan han har i handen och lyfter på skägget för att klia sig lite förstrött på bröstet. Jag får också syn på en storbystad blondin som sträckt ut sin modellkropp på en solstol vid poolen iförd minimal rosa bikini, vilket nog är den 100ade i raden av liknande pinuppor som tomten haft relation med sen tomtemor tog sitt pick och pack och stack för några år sedan. Tomten rycker till när han får syn på mig och säger likgiltig med en lite bitter underton ”Jasså, det är du”. Han vänder sig mot huset och vrålar ”ROFFE! DU HAR BESÖÖÖÖÖK!”. Ut kommer en tanig, glasögonprydd nisse som ser en aning stressad ut och som verkar ha världens alla bekymmer på sina axlar. Han får syn på mig och hela han spricker upp i ett leende. ”Jessika, du är tillbaka!”.