20 december 2008
Under tiden står Tomten och Tomtemor kvar i köket och ser lite blygt på varandra. Vem ska börja tala? Så mycket finns det att säga, så mycket bra och så många hårda ord. Det blir Tomten som tar till ord först.
- Jag förlåter dig, säger han. Jag förlåter dig och du är välkommen tillbaka som att inget har hänt!
- Förlåter mig? säger Tomtemor irriterat. Jag har inte bett om din förlåtelse, och om det är någon som borde be om förlåtelse så är det väl ändå du? Jag menar, det var ju inte som att jag bara fick för mig att nej nu vill jag ha lite semester så jag drar iväg några år, det fanns ju faktiskt en orsak till det. Har du glömt det? eller struntar du bara i det och tror att bara för att jag är tillbaka så har jag glömt det?
- Nenej, det har jag inte, säger Tomten förskräckt. Jag bara, bara liksom…
Rösten dog ut och ingen av dem sa något på ett par minuter.
- Du bara vadå? Tänkte dig inte för? Det är det som är problemet med ditt släkte, ni tänker inte för, nånsin! Ni tänker inte, ni funderar inte över konsekvenserna, ni bara göra, och bryr er inte om någon eller något annat än er själva och er jävla bekvämlighet! Jessika hade fan i mig rätt, ni är obotliga!
Tomtemor stegar ilsket ut ur huset och kvar står en handfallen Tomte, det här hade han inte räknat med.
