Florida Santa, Baby!

Nissarna arbetar på bra, Jessika är riktigt nöjd. De flesta ser till och med ut att trivas med att utföra arbete med händerna igen och en välbekant fridfull lugn stämning har smugit sig in i byn igen. Produktionen av små, enkla klappar, som blev den nödlösning de var tvungna att ta till för att alla snälla barn skulle få presenter, låg enligt tidsschemat och skulle slutföras i tid om inget mer inträffade. Det största problemet var de olyckliga renarna som inte kom ihåg hur de brukade göra för att flyga, men med intensiv terapi av nisse Phil hade de flesta av dem lyckats sväva över marken någon minut innan de tunga depressiva tankarna tog över dem och de föll pladask ner igen. Släden, den riktiga och inte Jojjes automatiserade, har tvättats och bjällrorna putsats och Jessika håller som bäst på att inspektera styrmotoriken när hon blir klappad på axeln av någon. Hon vänder sig irriterat om för att skälla på vem det nu än är som stör henne utan hennes tillåtelse men ilskan förbyts snabbt till rodnad.

-          Hej, säger hon nervöst.

-          Hej, säger Lucia.

Pinsam tystnad.

-          Du lyckades undvika mig ganska bra i lördags, säger Lucia.

-          Jag hade annat för mig. Om du inte märkt det så höll julen på att sluta i total katastrof i det här inkompetenta familjeföretaget! snäser Jessika.

-          Men ett hej hade du väl hunnit med ändå?

Jessika svarar inte.

-          Jag har saknat dig.

Jessika säger fortfarande inte något utan tittar genom fönstret som om hon fått syn på något väldigt intressant. Lucia tar sats igen

-          Hör du, jag förstår att du blev ledsen, men det var ju som jag sa, det var innan dig. Jag är världens mest trogna människa! Det tillhör liksom min grej, men jag tycker du är lite fördomsfull om du inte tycker att jag har precis samma rätt till att leka som alla andra har, bara för att jag är en helgonbild. Du gör det ju. Alla nissar gör det. Och de förbannade människorna är mästare på det, tro mig jag vet. Och jag vet vad det är att bli sårad, jag var sååå käääär i Michelangelo men för honom var jag bara ännu en i raden av erövringar, det höll på att ta knäcken på mig. Men vad jag ville komma fram till är i alla fall att jag därför aldrig skulle göra samma sak, det förstår du väl? Och absolut inte mot den person jag älskar mest i hela världen…

Jessika rycker till.

-          Vad sa du? lyckas hon få fram.

Lucia går några steg framåt och lägger handen på Jessikas axel.

-          Jag älskar dig.

Jessika vänder sig om med tårar i ögonen och ett lyckligt leende.

-          Gör du? Verkligen?

Lucia svarar genom att kyssa henne passionerat.